Jobbar vid datorn och kikar ut genom fönstret var 10:e minut för att se om Milou överlevt och kommit hem för att äta av våra lockbeten på verandan, men glömmer att kolla var 15:e minut, för jag är bara människa efter 17 dagars letande – och plötsligt hör jag ett slammer: Är det Milou?! Hjärtat hoppar, och i det svaga ljuset av förstubrons lampa ser jag… grannkatten Lucas glufsa i sig av Milous mat. Jag greppar vattensprutan för att jaga iväg honom (han kanske skrämmer Milou?), men han ser upp mot mig genom fönstret och hans ögon är så skrämda: Det är mitt i natten, och lille Lucas är så vacker: Vad gör du ute nu, vännen, vill jag säga, har inte hjärta att jaga iväg honom. Har sett spår av Räven under sökandet efter Milou och vill inte att någon katt ska vara ute på natten här i skogen. Öppnar dörren, och han springer iväg, men 5 minuter senare hör jag honom slamra i sig resterna i skålen. Hoppet är ute, vilket också kan läsas som att Sanningen Finns Där Ute, om man är av min generation. Väljer det senare.

/Minns när sötaste, nervösa, minimala modiga Milou självsäkert spatserade sakta fram till Lucas och lappade till honom med högertassen för att sedan ståtligt svansa iväg, medan Lucas satt kvar och såg sorgligt tillintetgjord ut där på berget. Jag hade naturligtvis inte en kamera framme då, men här kan du se ett tillfälle: Milou möter Lucas.