Jag, Disa, har haft ett hundår, för ”morfis”, mattes pappa, gick bort, säger de. Vart?

Matte kan inte svara.
Jag får mycket godis nu.

Ibland gnyr jag, slickar på mattes kind och visar upp min mage.

Disa är en superb hund”,

sa mattes pappa, när han låg på sjukhuset.

Han hade en bild av mig på väggen,
personalen tejpade upp den i alla rum han låg i:

Disa ser ut genom kattluckan hon inte längre kommer igenom.
Disa ser ut genom luckan hon inte längre kommer igenom.

Vart?

– Vart gick morfis?!

Jag söker morfis ofta, i rummen han gick i.
Jag gömmer tuggben på morfis plats i sängen.
Jag har bitit sönder morfis filt,
som han alltid hade på sig i tv-fåtöljen.

Jag bara är.

171224_disa-climb-hurtta-001.jpg

Dagen när morfis åkte till sjukhuset,

för den där operationen han önskat i minst 10 år,
fick jag sitta i hans knä i en rullstol.

Han pekade tvärs över vägen och sa:

Titta där, det ser ut som de dansar”,

Jag förstod inte först, men strax såg jag
äppelträdet dansa vindens vals
mot glaset i grannens växthus.

Så,
kramade han om mig,
och så
kom bussen från färdtjänsten.

Hitt-anden

Matte må vara vilsen, men jag är världens bästa spårhund:

– När matte sväljer hårt lägger jag upp kinden för kel
När matte ligger som en krok förstår jag att hon behöver värme mot magen
– När tårarna kommer, gnyr jag, lägger huvudet på sned och liksom styr om, mattes tankar.

Matte och mormis säger att livet med hund är magi:

– Vi hundar har hjälpt människor i över 10 000 år; vi är tämjda vargar, med större insikt än någon av oss förstår.

Disa klättrar på en kåta i Fatmomakke
Disa hörde trumman i Fatmomakke och tog sats i sin lärobana. Hon är ödmjuk och tycker själv att hennes musikalitet talar för ett evigt lärande. (Detta är för övrigt hunden Laikas nya hem efter rymdfärden, bestämmer vi nu).

Morfis tyckte aldrig att jag busade bra nog

jag bet ihjäl hans nya skor,
han skrattade, sa
”det finns silvertejp
jag åt upp alla hans
pennor,
han fick nya av matte,
jag åt upp dem också,
jag nafsade skinkmackan
ur hans näve, han
tog den tillbaka,
bad mig
sitta fint,
för att få den.

IMG_2731
Disa som valp med ”morfis” Sivo

Jag satt fint,
men oftast inte,
men du älskade mig
och jag älskar dig,

min morfis, mattes pappa.

”Du är superb”.

IMG_4332
Disas bästa position, köra bil med ”morfis”, alltid framåt!

Epilog:

Morfis hade en katt som hette Murre
när han var liten, på 30-talet.
Mormis hade katten Nippan.

Sedan skaffade morfis och mormis

pudeln Pigge, och
tibben Bessie
samt

två ganska
utsökta människobarn
.

Familj är för alltid.

Jag är så glad att jag har
”mormis”,
precis som matte
,
är hon min klippa: 

171229_disa-babs-001.jpg

Jag älskar sova i hennes knä,
jag följer hennes steg,
hon vet precis
när jag vill ha lax eller kel.

Vindens dans.

Ett gott nytt år,

kära läsare,

önskar matte och jag:

ett stort nafs av glädje och god hälsa,

närvaro obligatorisk.

– var när, när livet händer
låt det börja, vara, bölja
när som helst,

ta vittring.

7 Comments

  1. När sorgens vingar sveper över en finns det inget som lindrar så väl som en pälsklädd vän.
    Så fint skrivet, jag gråter en skvätt och minns pappa och andra kära som inte längre fysiskt finns kvar men för evigt bor i mitt hjärta ❤
    Önskar er ett fint slut på 2017 och ett Gott nytt år!

  2. ❤ styrkekram! Du har dem inom dig. Båda mina gick bort i förtid och sjukdom och jag är en produkt av båda. De är alltid med mig. Minns dem med värme och oändlig kärlek. Deras kärlek har gjort mig stark och till den jag är. Hoppas du kan hämta styrka på samma sätt. Kram

  3. Så sorgligt men ändå så fint. Du är så duktig på att formulera dina ord. Du får göra som din lilla hund….se allt det där fina på Disas lilla sätt. <3

Välkommen med frågor och tankar!