Vi skulle inte ha någon katt, tills två saker hände, som vi i efterhand har tolkat in som ”tecken”, med humor och en viss galenskap:

Tass nummer 1: En mörk och kall marskväll 2011…

… låg en svart katt på en pall på vår förstubro när vi kom fram till stugan vid Järnafjärden.

Katten låg på en mjuk kudde på en pall och visade inget intresse att komma in i värmen, så vi lämnade henne i fred. Men när hon efter tre timmar låg kvar där i den bitande vårkylan bar vi resolut in henne i stugvärmen.

Vems var hon? Inget namn på halsbandet. Hur mådde hon? Inget blod på pälsen, och hon verkade inte ha brutit något. Men hon spann oroväckande högt och var lite väl medgörlig tyckte vi instinktivt, utan att ha erfarenhet av katter.

Hon drack av vattnet vi ställde fram i en skål men glodde misstänksamt på fatet med tonfisk.

Vi googlade: Hur gör du om du hittat en katt?  – Kolla öronen!, ropade Louise. Peter vek försiktig på kattens öronsnibb och hittade en suddig id-märkning.

Vi sökte kattens identitet på Djur-ID, Kennelklubbens ägarregister för katter:

Träff – ”Kajsa”, adress Nyinflyttade-Familjen-Tvärsöver-Vägen!

Men… klockan var nu 2 på natten, så vi bäddade tafatt för Kajsa med filt på golvet bredvid vår säng. Där spann hon, till gryningen.

På morgonen bar vi hem henne till grannarnas lycka, de höll med om att Kajsa inte såg helt pigg ut. (Hon återhämtade sig, för numera har ju också vi katter, Tiger och Milou, som leker med Kajsa i ett slags kärvänligt fräs).

Tass nummer 2: En kattunge förföljde oss

Några månader senare satt en kattunge i vår port.  Den kilade med oss tre trappor upp till vår dörr och smet in i köket för att snabbt pipa ut. Vi sprang efter och den smet ut genom porten. Vi stängde, i förhoppning om att den skulle springa hem. Men: kattungen satte upp tassarna mot portens fönster, ”Ta hand om mig!”.

Hjälp, melodramat var ett faktum och våra steg uppför trapporna tunga. (En vecka senare såg vi kattungen leka med sin ägare vid porten intill, så den var tack och lov inte hemlös).

De där katterna bosatte sig i våra hjärtan

”Visst kan väl vi ha en katt?!”

– Vi har plats, vi har råd med kattmat och bekvämligheter, vi kan göra oss tid och tålamod för en ny familjemedlem och vi har kärlek.

Vi visste att så många katter hamnar olyckligt i livet, de överges eller misshandlas – och vi kan fortfarande inte förstå varför något levande väsen ska behöva utstå detta.

Vi googlade på hemlösa katter, hittade Stockholms Katthem och då fanns ingen återvändo.

• Läs om när vi adopterade Tiger och Milou: Besöket på katthemmet
• En adopterad katt berättar: Läs om Tiger och Milous resa till ett nytt liv!

Fotnot: Numera har vi ju lärt oss att en katt som spinner galet mycket kan ha ont någonstans, och av kattens lealöshet att döma hade hon kanske blivit stungen av en vårpigg geting som var på hugget i solen.